Jag har tur som är en tjej som inte tar hårt på saker, jag tål smärta. Men alla har en gräns, även jag. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. 

Det är svårt att sätta sig in i en sån situation, det är även svårt för mig att tänka tillbaka och minnas exakt hur de kändes, hur chocken slog in och hur jag försökte hålla mig lugn. 

Mina armar är riktigt fula, hoppas att ALLT går bort. Hur kul är det för en ungdom att gå runt med ärr på underarmarna liksom? Kommer ju inte kunna gå utan långärmat på ett långt tag i alla fall...

Drog ur stygnen idag, glad att det inte kändes så mycket. Skulle inte klarat av mer smärta. Räcker med den som hänger i 24/7 ändå. Men nu läker det finfint, och jag hoppas på att det fortsätter så! 

De konstigaste av allt är att det är inte hundarna jag är rädd för, de är mörkret, vad som finns där. Vad som finns i skogen, jag är rädd när jag går från min lägenhet till huset, jag är rädd när jag ställen in moppen i garaget. Varför skulle han springa in just brevid mitt hus för?